Svartsjuka
Nu är det flera som frågat mig hur det går med Eltons skällande. Jag såg det som ett problem och tränade ganska intensivt ett tag med sen började det gå så bra så nu har vi inte tränat så mycket på ett tag. Jag ser det inte som ett problem längre. Visst han är lite skällig i vissa lägen, men absolut inte omöjlig. Jag kan få honom att sluta skälla, det är det viktigaste.
Varje dag träffar vi några olika hundar som han nu känner och det är inga problem alls. Främmande hundar är alltid lite jobbigt, likaså endel främmande människor. Han kan även ha lite svårt för vissa människor som inte är främmande också. Jag brukar försvara honom när folk undrar varför han inte vill hälsa med att säga att han är lite reserverad. Och ärligt talat tycker jag att det är bra att han inte vill hälsa på allt och alla.
Nu kan han sitt och ligg, han förstår stanna och kom hit och kan lyda det under rimliga förhållanden. Något som är fachinerande är att han förstår när det verkligen är allvar. Om jag vill att han ska komma till mig för att jag själv är lat är det inte säkert att han kommer, men om jag vill att han ska komma till mig för att jag är rädd att han ska gå på el-stängslet eller hamna för nära en bil eller häst eller något annat farligt då är han lydig som en cirkushund. Så det är skillnad på att be och att begära något, även för en liten unghund. Och han är fantastiskt duktig och lyhörd på jobbet, det är mest här hemma som han kan bli lite slarvig och dövörad.
Jag tror att han är ganska känslig. De gånger jag blivit arg på riktigt på honom har satt direkta spår hos honom. Så jag hoppas att vi ska slippa den negativa inlärningen så mycket som möjligt och fortsätta genom att förstärka det positiva istället.
Något annat som jag tror mig märka hos honom är svartsjuka. Det visar han när jag gosar med Miriam och han inte får vara med. Och han har försökt att protestera mot att jag ger uppmärksamhet till Joppe på jobbet eller Betty här hemma. Joppe är för snäll för att säga ifrån så där får jag försöka sätta gränsen för Eltons beteende. Med Betty var det lättare, hon hjälpte till. Hon och jag har känt varandra långt längre än Elton har funnits. När han försökte jaga undan henne när hon och jag hade en stund tillsammans sa hon ifrån (med min tillåtelse, tyvärr inte med hennes husses tillåtelse). Elton fick sig en tankeställare (och Betty lyder numer husse i första hand, att tillrättavisa unghundar är inte hennes uppgift, så hon viker undan för Elton om han blir besvärlig) . Han har lite svårt att acceptera att det inte är bara han och jag i alla lägen.
Varje dag träffar vi några olika hundar som han nu känner och det är inga problem alls. Främmande hundar är alltid lite jobbigt, likaså endel främmande människor. Han kan även ha lite svårt för vissa människor som inte är främmande också. Jag brukar försvara honom när folk undrar varför han inte vill hälsa med att säga att han är lite reserverad. Och ärligt talat tycker jag att det är bra att han inte vill hälsa på allt och alla.
Nu kan han sitt och ligg, han förstår stanna och kom hit och kan lyda det under rimliga förhållanden. Något som är fachinerande är att han förstår när det verkligen är allvar. Om jag vill att han ska komma till mig för att jag själv är lat är det inte säkert att han kommer, men om jag vill att han ska komma till mig för att jag är rädd att han ska gå på el-stängslet eller hamna för nära en bil eller häst eller något annat farligt då är han lydig som en cirkushund. Så det är skillnad på att be och att begära något, även för en liten unghund. Och han är fantastiskt duktig och lyhörd på jobbet, det är mest här hemma som han kan bli lite slarvig och dövörad.
Jag tror att han är ganska känslig. De gånger jag blivit arg på riktigt på honom har satt direkta spår hos honom. Så jag hoppas att vi ska slippa den negativa inlärningen så mycket som möjligt och fortsätta genom att förstärka det positiva istället.
Något annat som jag tror mig märka hos honom är svartsjuka. Det visar han när jag gosar med Miriam och han inte får vara med. Och han har försökt att protestera mot att jag ger uppmärksamhet till Joppe på jobbet eller Betty här hemma. Joppe är för snäll för att säga ifrån så där får jag försöka sätta gränsen för Eltons beteende. Med Betty var det lättare, hon hjälpte till. Hon och jag har känt varandra långt längre än Elton har funnits. När han försökte jaga undan henne när hon och jag hade en stund tillsammans sa hon ifrån (med min tillåtelse, tyvärr inte med hennes husses tillåtelse). Elton fick sig en tankeställare (och Betty lyder numer husse i första hand, att tillrättavisa unghundar är inte hennes uppgift, så hon viker undan för Elton om han blir besvärlig) . Han har lite svårt att acceptera att det inte är bara han och jag i alla lägen.
Kommentarer
Postat av: Henrik
Temat för denna gång känns väl igen... Det brukar gå över med lite träning och att man som ägare tydligt markerar att det inte är tillåtet. Det brukar man i denna hundfamilj förstå så småningom, men det verkar vara ett tydligt släktdrag. Skönt att allt går åt rätt håll, nu kommer ju dock snart en trotsålder snart igen... Det är bara att hålla ut. De brukar inte vara färdiga mentalt förrän de är runt 2 år...
Trackback
