BrilleochSkutt

Elton och jag hade nöjet att få luncha med Gunte.

bilder tagna 8/10

I dag gick Elton sitt fjärde viltspår. När jag tog fram sele och lina blev han så ivrig att han hoppade upp och ner runt mig. Kul att se att han verkligen gillar att spåra. Han gick ivrigt men ändå med stor koncentration. Jag hade gömt klöven i en liten lövhög. Han gick något steg för långt men stannade och backade tills han hade nosen rakt över klöven. I dag fick jag bära klöven hem. Men i fredags när han gick sitt tredje spår tog han emot klöven och bar den hem som den stoltaste hund jag någonsin sett.

Nu klarar han 30-40 meter spår med små böjar, i backar, över trädstammar, genom nässlor och stora svampar och han klarar spår som legat i ca en och en halv timme.  Å han är inte enns ett år ännu. Vi kanske ska gå en kurs i viltspår och lärs oss på riktigt. Han verkar ju ha talang.

Rakad och lockig

å jag som hade tänkt spårträna med Elton. Blod och klöv ligger på tining så nu hoppas jag att det blir uppehåll till eftermiddagen. Idag tänkte jag lägga ett lite längre spår, lite längre hemmifrån, i lite svårare terräng. Men fortfarande ett ganska rakt spår med mycket blod.

Briljant har varit väldigt dålig några veckor. Men nu äntligen börjar han må bättre. Jag tog ut veterinären för fångsymtom men hon såg genast fler symtom som kan härledas till en annan sjukdom som ibland drabbar äldre ponnyer. Sjukdomen kallas Cushing. Orsaken är en störning i hypofysen som leder till överskott av hormonet kortisol. Den allvarligaste och vanligaste effekten av Cushing är att den ofta leder till fång. Går fången för långt finns ingen räddning. Men med rätt utfodring och vård kan man hålla fången borta.

Andra symtom vid cushing är förändrad hårrem, problem med värmeöverskott och svettningar, ökad törst, trötthet och ibland njur- och urineringsrelaterade problem. Allt stämmer in på Briljant. Några symtom har jag redan för några år sedan försökt hitta orsaken till. Ökad törst märkte jag först nu i somras. Och när han började sätta vinterpäls i år blev han lockig vilket han aldrig varit förr.

Fången sitter i hovarna. Det börjar med att brosket i hoven "luckras upp" detta leder till smärta, blödningar och inflammation. Veterinären kan behandla det akut med smärtlindring och antiinflammatoriskamedel. Det uppluckrade brosket gör att hovbenet inte stadgas upp och därför kan hamna ur sin korrekta position, man brukar säga att hovbenet roterar. Har det börjat rotera finns det ingen återvändo. För att förhindra att hovbenet roterar då brosket inte håller det i sin rätta position ska hästen belasta hovarna så lite som möjligt och så rätt det bara går. Det är bra om hästen ligger mycket (det gör Briljant) då belastas hoven inte alls. Hästen ska inte gå i onödan. När den står ska den stå på ett mycket mjukt underlag. Och man kan verka hoven för att få hästen att belasta sig rätt.

När det gäller fångverkning finns det två olika skolor. Den ena skolan går ut på att bara verka ner hovens "tå", dvs längst fram på hoven. När hovbenet roterar är det framåt mot tån som trycket skapas. Är hästen lång bak i trakten och kort fram i tån kommer den i steget att belasta tån kortare tid än bak i trakten. Man brukar säga att den rullar över lättare. Det blir lättare för hästen att gå. Den andra skolan vill inte låta hovens trakt bli för hög för den blir då som en klacksko på hästen. Tänk dig själv, ju högre klack på skon, ju mer vikt på framfoten, just där som fånghästen behöver avlastas. Det blir mycket svårare för hästen att gå, men står den still belastas hoven bättre för att motverka hovbensrotation.

Men själva grundproblemet, uppluckrat hovbrosk, beror så vitt man vet på ämnesomsättningen. Det är extremt viktigt att hitta rätt i utfodringen av hästen. Och alla hästar är olika.

Nu är Briljant på väg att bli bättre för varje dag, vilket jag tolkar som att jag är på rätt väg i min utfodringsstrategi. Gamalt, sent skördat hö med lågt näringsinnehåll är precis tvärtemot vad de flesta hästägare efterfrågar till sina hästar. Och det är inte det lättaste att få tag på alltid. Men vad gör man inte?

Lilleskutt är iallafall pigg som en nötkärna och det är guld värt att ha en så god kamrat till Briljant i vått och torrt.

Nu lyfter han på benet som stora hundar gör.

Viltspår dag två;
Jag var beredd på att kanske ta ett steg tillbaka efter ett första spår med nybörjartur. Men Elton förstod direkt vad som väntade. Jag hade lagt ett lika rakt och kort spår som igår men lite längre hemmifrån. Han var ivrig. Hittade spåret direkt och följde det mycket snabbare idag än igår. Rakt på klöven där han bara stannade och tittade på den. Först när jag tog den blev han glad och sprallig. Han hoppade och skuttade hela vägen hem. Nästa gång jag lägger ett spår ska jag nog dra det lite längre.

Jag fick en rådjursklöv och en burk blod av en kamrat. Så jag passade på idag när jag var ledig och vädret var vackert att lägga ett spår. Ganska rakt, inte så långt, kanske 25-30 m. Doppade klöven i blod och släpade den i ett snöre samtidigt som jag droppade blod i spåret. Klöven lämnade jag i spårets slut och så tog jag en omväg hem igen.

Hämtade Elton. Vi tog en kort promenad först. En bit ifrån spåret stannade vi och han fick på sig sele och lina. Sen gick vi lite närmre, han fick nosa runt tills han hittade spåret. Först stod han ganska länge och bara luktade på samma ställe, men sen började han sakta att följa spåret. Han såg lite osäker ut. Han hade nosen i backen hela tiden och rörde sig försiktigt, långsamt framåt.

Ungefär halvvägs tappade han spåret och började nosa runt lite snabbare i olika riktningar. Då stoppade jag honom så att han inte skulle irra bort sig för långt. När han hittade spåret igen började han följa det tillbaks i fel riktning. Då stoppade jag honom igen och påvisade rätt riktning.

Så kom han rätt på klöven där han stannade och bara tittade på den. Jag berömde massor och försökte ge en skinkbit som belöning, men han ville inte ha. Han stod bara helt allvarligt och tittade på klöven. Först när jag tog klöven och började gå hemåt samtidigt som jag fortsatte att prata överdrivet glatt och tala om hur duktig han varit släppte hans allvar och han blev sprallit glad och mer nyfiken på klöven.

När vi kom hem igen busade vi lite. Men när jag sen började pula med annat pep han iväg. Det har hänt två gånger förut att han dragit iväg hemmifrån själv. Båda gångerna har det varit för att följa efter Musse och Betty när de promenerat förbi. Han kom inte när jag ropade så jag gick för att leta rätt på honom. Vi möttes där jag började lägga spåret. Han tyckte nog att det var kul att viltspåra. Jag fick bra lust att på en gång lägga ett nytt spår. Men det får nog vänta någon dag innnan vi gör det igen.

Då har Johnny badat i oktober också.